Finlands historia under nya tiden

Finlands historia under nya tiden (Wikipedia)

Finlands historia under nya tiden. Efter att Finland befriats från de danska trupperna under år 1523 kom reformationsverket att var huvudangelägenheten, liksom i Sverige. Sedan Finlands siste katolske biskop, Arvid Kurck, dött 1522, förestods Åbo biskopsstift 1524-1527 av Erik Svensson såsom valbiskop (“eloctus”), som inte utövade full biskopsmyndighet. Efter dennes avgång utsåg konungen Martin Skytte till biskop i Åbo (1528-50). Skytte vigdes till sitt ämbete på vanligt katolskt sätt och blev för sin egen del i huvudsak den gamla läran trogen, men inte desto mindre tillmötesgick han regeringen vid reformationens införande.

År 1531 hölls den första svenska mässan i Åbo, och någon tid senare förordnades, att gudstjänsten skulle firas på landets språk. År 1537 brann dominikanklostret i Åbo ner, och 1538 drevs munkarna ut ur franciskanklostret i Raumo. Även landets övriga kloster, franciskan- och dominikanklostren i Viborg samt Kökars franciskankloster, delade snart samma öde. Endast birgittinklostret i Nådendal ägde, fastän i förfallet skick, bestånd till seklets slut.

Samtidigt med att de gamla kyrkoinrättningarna upphävdes, tillägnade sig Gustav Vasa med stor hänsynslöshet en stor del av kyrkans inkomster och ägodelar. Bildningsanstalterna rönte ringa omvårdnad, men lyckligtvis ägde Finland i rektorn vid Åbo katedralskola, sedermera biskopen (1554-57) Mikael Agricola en man, som med hängivenhet ägnade sig åt bildningens främjande. Han intar en betydande plats i Finlands bildningshistoria särskilt såsom författare till finska kyrkliga skrifter och översättningar från Bibeln, arbeten som var den finskspråkiga litteraturens förstlingar. Om Finlands förste reformator, Peder Särkilaks, är föga bekant. Biskopsstiftet delades 1554, varvid Paul Juusten blev biskop i Viborgs stift (1554-63).

I ekonomiskt avseende var Gustav Vasas regering en tid av rik uppblomstring. Särskilt ägnades mycken uppmärksamhet åt de öde inre bygdernas, de s.k. erämarkernas, befolkande. Till de obebyggda nordliga områdena i Savolaks, Tavastland och Satakunta, ävensom till trakterna omkring Uleå träsk, sändes nybyggare, i synnerhet från Savolaks, varest ståthållaren på Nyslott, Gustaf Fincke, med iver befordrade kolonisationen. Helsingfors (“Gamla Helsingfors”) grundlades 1550 vid Vanda ås mynning. Gustav Vasas tvååriga krig med Ryssland (1555-57), som slutades genom freden i Moskva i mars 1557, hämmade inte i väsentligare mån landets ekonomiska utveckling. Men frukterna av Gustav Vasas fredliga regering gick till stor del förlorade under hans söners oroliga tidevarv. Den första striden mellan Erik XIV och hertig Johan, vars 1556 grundlagda hertigdöme omfattade Egentliga Finland, Satakunta, Åland och en del av Nyland, utkämpades i Finland, där hertig Johan på Åbo slott blev belägrad och tagen till fånga (1563).

Det krig mot Ryssland som utbröt i början av Johan III:s regering (1570), utövade ett ödesdigert inflytande på Finlands förhållanden därigenom att Finland var de svenska truppernas vapenplats och proviantmagasin, varförutom östra Finland härjades under flera krigståg. (Under loppet av detta krig, 1581, gavs Finland titel av storfurstendöme.) Den finska adeln vann under kriget ära och makt samt gjorde t.o.m. anspråk på särskilda privilegier. Efter freden i Teusina (1595) fastställdes, med traktaten i Nöteborg av 1323 såsom grundval, gränsen genom från båda sidorna utsända gränskommissarier.

Kort därefter blev Finland och Estland en av huvudskådeplatserna för kampen mellan hertig Karl och konung Sigismund. Befälhavaren över Finland, riksmarsken Klas Eriksson Fleming, hade kort efter Johan III:s död (1592) visat böjelse att motsätta sig hertig Karls befallningar samt ställa sig omedelbart under konungens ledning, och han fortgick så mycket beslutsammare i denna riktning, som han rönte stor uppmuntran av Sigismund. Förgäves manade honom hertig Karl och det svenska riksrådet att infinna sig i Stockholm. Han vägrade att åtlyda deras befallningar och fäste ännu mindre avseende vid de beslut, som blivit fattade på Söderköpings riksdag (1595). Samtidigt tryckte hans välde i synnerhet genom borglägret tungt på allmogen i Finland, och särskilt var förbittringen allmän i Österbotten, vars bönder slutligen – eggade, såsom det berättas, genom några av hertig Karl i vredesmod fällda yttranden – reste sig mot förtrycket. Så utbröt Klubbekriget (1596-97).

De oordnade österbottniska bondhoparna blev slagna i flera drabbningar, bland vilka den främsta var slaget vid Ilmola å 24 februari 1597. Någon tid därefter dog Fleming (natten mellan 12 och 13 april 1597), men därigenom förbättrades inte ställningen, ty hans politik upptogs och fullföljdes av Arvid Eriksson Stålarm och andra ledande män bland den finska adeln. Det visade sig emellertid snart att Finland inte länge kunde upprätthålla en särskild ställning. Redan 1597 erövrade hertig Karl, efter en kort belägring, Åbo slott, vilket dock mot slutet av året återföll i Arvid Stålarms händer, och 1599 kvävdes det finska upproret fullständigt, varvid hertigen ådagalade en hänsynslös hämndlystnad. Den finska adeln måste avstå från sina anspråk på särskilda privilegier.

Såsom konung främjade Karl med allvar och rättvisa Finlands utveckling. Städerna Uleåborg (1605) och Vasa (1606) grundlades. Under Gustav II Adolf (1611-32), som själv flera gånger besökte Finland och 1616 i Helsingfors sammanträffade med de till [[lantdag] församlade ständerna, delade Finlands invånare troget kamp och ära med svenskarna. Därjämte fortgick Finlands utveckling med vida raskare fart än förut. Genom freden i Stolbova (1617) tryggades gränsen mot Ryssland; upprättandet av Åbo hovrätt (1623) beredde en ny era för det finska rättsväsendet, och flera läroverk, bl.a. ett gymnasium i Åbo (1630), inrättades.

Ännu mer välsignelsebringande för Finland var den tid under drottning Kristinas regering, då Per Brahe såsom Finlands generalguvernör (1637-40 och 1648-54) utövade en verksamhet, som lever i tacksamt minne hos det finska folket. Biträdd av den kraftige biskop Isak Rothovius (1627-52), lade han sig vinn i synnerhet om undervisningsväsendets förbättrande. Trivialskolor inrättades i de större, pedagogier i de mindre städerna. År 1640 grundlades i Åbo det finska universitetet, Åbo Akademi, vilket från denna tid varit en huvudhärd för det finska bildningsarbetet. Flera nya städer anlades. Helsingfors flyttades 1640 till sin nuvarande plats på Sörnäs udde.

Men även tidens missförhållanden, det tilltagande adelsväldet och förläningsväsendet, slog djup rot i Finland. Per Brahe själv innehade i förläning en stor del av norra och mellersta F. Även ätterna Leijonhufvud, Horn, Wittenberg, Oxenstierna, Tott m.fl. innehade betydande grevskap och friherreskap i Finland. Särskilt olycklig var ställningen i Kexholms län, vars öden var nära förbundna med Finlands, sedan det genom freden i Stolbova förenats med riket, fastän det ännu ansågs ligga utom Finlands område. Oaktat alla ansträngningar lyckades svenska regeringen inte införa en ordnad förvaltning och organisation i detta landskap, där under de långvariga krigen nästan fullständig laglöshet varit rådande. Landskapets befolkning, som tillhörde den grekisk-katolska kyrkan, hyste ett bittert agg mot den nya styrelsen. Förgäves sökte man förmå befolkningen att övergå till lutherska läran, och lika fruktlöst sökte man stävja ämbetsmännens ofog och egennytta. Slutligen förlänades hela landskapet åt ett antal adelsmän, varigenom förhållandena naturligtvis ytterligare förvärrades.

Medan Sverige under Karl X Gustavs (1654-60) regering låg i krig med Polen och Danmark gjorde Ryssland ett försök att erövra östersjöprovinserna och Finland. Detta land, vars krigare till övervägande antal tjänade i Karl Gustavs arméer, var nästan utblottat på trupper, men genom folkets modiga och energiska ansträngningar avvärjdes faran. Borgare, bönder och skolungdom tävlade i offervillighet, och ständerna, som 1656 och 1657 sammanträdde till landskapsmöten i länens huvudorter, bidrog beredvilligt till landets försvar. Det inte synnerligen långvariga kriget (1656-58), som slöts genom stilleståndet i Vallisaari (1658), bekräftat genom freden i Kardis (1661), är betydelsefullt i Finlands historia genom de förändringar som under detsamma skedde i Kexholms läns befolkningsförhållanden. Länets grekisk-katolska befolkning blev nämligen under kriget till större delen nedgjord eller tvungen att utflytta, varemot invånare av luthersk bekännelse västerifrån inflyttade. Kexholms län blev från denna tid närmare än förut förenat med riket och med Finland.

Karl XI:s regering (1660-97) är i Finlands historia utmärkt genom reduktionen, högadelns fall och indelningsverket. Rusthållsinrättningen, vars spår kan följas ända till Karl IX:s tid, slutfördes på 1680-talet, varefter Finalnd hade tre indelta kavalleriregementen. Roteringen ordnades genom på 1690-talet med allmogen ingångna knektekontrakt (med Österbottens allmoge avslöts knektekontrakt först 1733); sju roterade infanteriregementen uppställdes. Befälets avlöning ställdes på indelt fot genom inrättande av boställen. Den finska indelta armén bragtes till en styrka av 10 200 man.

I religiöst avseende betecknas tidens riktning genom den strängaste ortodoxi. Den synkretistiskt sinnade biskopen Johannes Terserus’ (1658-64) avsättning blev en stor seger för ortodoxien, som härskade under biskoparna Johannes Gezelius d.ä. (1664-90) och dennes son Johannes Gezelius d.y. (1690-1718), vilka inlagt förtjänst såsom finska skolväsendets och finska folkbildningens främjare. Det välstånd, som uppspirat under den långa fredstiden, minskades betydligt genom de fruktansvärda missväxter, som härjade landet under Karl XI:s senaste regeringsår.

Stora nordiska kriget

Karl XII:s regering (1697-1718) bildar, genom Stora nordiska krigets härjningar, en dyster period i Finlands historia. Under krigets första år sökte befälhavarna över den i Finland kvarlämnade svaga krigsmakten, Abraham Cronhjort och Georg Johan Maidel, förgäves förstöra tsar Peters nya anläggningar, Kronstadt och Petersburg. Ställningen blev ännu svårare sedan befälet 1707 överlämnats åt generalmajor Georg Lybecker, vars oduglighet vid flera tillfällen trädde i dagen. Viborg erövrades 1710, varmed östra Finland föll i fiendens händer, och tsaren själv landsteg 1713 vid Helsingfors. I slaget vid Pälkäne 1716 (vid Pälkäne kyrka) och slaget vid Storkyro 19 februari 1714 (vid Napue by i Storkyro socken) sökte förgäves Carl Gustaf Armfelt (Lybeckers efterträdare) göra fienden motstånd. Besegrad nödgades han med spillrorna av sin här draga sig tillbaka till Sverige. Genom slaget vid Rilax 27 juli 1714, där Nils Ehrenschiöld utmärkte sig, blev tsar Peter herre även till sjöss.

En stor del av invånarna lämnade därefter landet. De som stannade kvar, i synnerhet allmogen, prisgavs åt fiendens godtycke, och landet blev ett rov för den vildaste ödeläggelse. Den ryske övergeneralen, furst Michail Golitsyn, sökte visserligen lätta bördorna, såvitt i hans förmåga stod, men även han mäktade endast i ringa mån hämma “Stora ofredens” fasor. Freden i Nystad (1721), varigenom södra och sydöstra Karelen, med städerna Viborg, Kexholm och Sordavala, avträddes till Ryssland, beredde en länge efterlängtad befrielse från långvariga lidanden. Gränsen drogs från Vederlaks kyrka, vilken förblev på svenska sidan, 5-15 km från havsstranden samt vidare norr om Viborg och längs den linje, som ännu vid 1900-talets början skilde Viborgs län och Kuopio län från varandra.

Återuppbyggnad och nya krig

På framställning av två kommissioner, som blivit tillsatta för undersökning av landets tillstånd, beviljades skattefrihetsår såväl åt hemmansägare på landsbygden som åt städernas invånare; undervisningsanstalterna och administrationen återupprättades; försvarsväsendet byggdes på ny grundval. Folkmängden återväxte med stor snabbhet. I den med Ryssland förenade delen af Finland råkade allmogen i en tryckt ställning genom förläningar åt ryska herrar, varigenom de s.k. donationsgodsen i dessa trakter uppkom.

Fastän större delen av det finska folket återknöt den gamla förbindelsen med Sverige, innebar dock framtiden hotande faror. Hattpartiets ryska krig (1741-43) ådagalade nogsamt, hur osäker ställningen dåmera var. Fienden gick väl mildare till väga än under “Stora ofreden”, men kejsarinnan Elisabets manifest av 18 (g.st.) mars 1742, som talade om Finlands förening med Ryssland såsom en särskild stat under ryskt beskydd, vittnade om den ryska regeringens avsikter. Även sedan freden i Åbo (1743) blivit ingången, varigenom ett betyande område, med städerna Fredrikshamn, Villmanstrand och Nyslott, avträddes till Ryssland och Kymmene älv blev gränsflod, sökte Elisabet, fastän utan nämnvärd framgång, på intrigens väg utbreda sitt inflytande i Finland.

De följande åren av Fredrik I:s regering och Adolf Fredriks tid (1751-71) utmärktes dels därigenom, att svenska språkets ställning såsom landets kulturspråk befästes, varemot finska språket jämförelsevis förbisågs, dels genom den förkärlek, varmed frågorna om Finlands ekonomiska utveckling omfattades. De naturvetenskapliga och ekonomiska studierna bedrevs med framgång under ledning bl.a. av Johan Browallius och Karl Fredrik Mennander. Vid [[Åbo Akademi]] inrättades 1747 en professur i ekonomi, kärrodlingar uppmuntrades, och de vid Bottniska viken belägna städernas handel vann ny styrka, sedan det gamla bottniska handelstvånget vid 1765-66 års riksdag, till inte ringa del genom finnen Anders Chydenius’ nitiska verksamhet, blivit avskaffat. Ur de för de finska ärendena av regeringen och riksdagarna tillsatta kommissionernas och riksdagsdeputationernas arbeten framgick planen till storskifte, vilken dock ännu endast till ringa del genomfördes. Uppförandet av Sveaborgs fästning började 1749 under ledning av Augustin Ehrensvärd. 1772 års revolution genomfördes i Finland av Jakob Magnus Sprengtporten.

I huvudsak fortgick Finlands utveckling i oförändrad riktning under Gustav III:s regering (1771-92). Storskiftet fick fart genom en förordning av 1775, enligt vilken en del av skogsmarkerna tillföll jordägarna och det övriga avyttrades för kronans räkning; landets indelning i sex län (länen hade förut varit fyra), upprättandet av Vasa hovrätt (1775; invigd 1776) och förbättrandet av Finlands försvarsväsen genom vargeringen och passevolansen är åtgärder från denna tid. Emellertid uppgjordes ånyo planer till Finlands lösryckande från Sverige, denna gång av en finsk man, befälhavaren för Savolaxbrigaden, Göran Magnus Sprengtporten, vilken, sedan han 1786 flyttat till Ryssland, fullföljde sina stämplingar. Oron bröt ut i början av kriget med Ryssland 1788-90. Sedan konungens angrepp mot Fredrikshamn strandat, uppsatte självständighetsmännen Jan Anders Jägerhorn, K. H. Klick m.fl., vilka vunnit även generalen Carl Gustaf Armfelt för planen, den s.k. Liikalanoten 9 augusti 1788, som avsåg att öppna underhandling om fred med Katarina II av Ryssland. Jägerhorn, som framlämnade noten i Petersburg, hade dock ringa framgång. Sedermera följde undertecknandet av den s k. Anjalaförbundsakten 12 augusti 1788, varigenom man ville förmå konungen att sluta fred och sammankalla ständerna. Rörelsen, där självständighetssträvandet inte längre var bestämmande, övergick därefter även till de svenska regementena. Genom att i hast återvända till Sverige undkom Gustav III den hotande faran.

Folkets ovilja mot planerna att i Finland grundlägga ett adelsvälde under ryskt beskydd hade tydligt givit sig till känna, och konungen kunde därför, sedan konspirationens kraft blivit bruten, utan hinder fullfölja striden mot Ryssland. År 1789 måste konungen, som ryckt in på det ryska området, efter nederlaget i slaget vid Kaipiais den 15 juli retirera över Kymmene älv. Krigshändelserna i Savolax var inte avgörande. Den 24 augusti blev skärgårdsflottan besegrad i första slaget vid Svensksund. 1790 års krig började med smärre krigshändelser i Savolax. Konungens djärva plan att låta skärgårdsflottan operera särskilt ledde till viborgska gatloppet 3 juli 1790. Krigshändelserna slutade med den svenska skärgårdsflottans seger i andra slaget vid Svensksund, 9 juli 1790. Freden i Värrälä den 14 augusti 1790 medförde ingen gränsförändring.

Under Gustav IV Adolfs regering (1792-1809) fortsattes de patriotisk-ekonomiska och bildningssträvandena. Finska hushållningssällskapet, som stiftades 1797, utövade en gagnande verksamhet för jordbrukets och näringarnas befrämjande, och Åbo Akademi, bland vars lärare var Henrik Gabriel Porthan, Matthias Calonius, Frans Michael Franzén och Jacob Tengström, stod under denna tid på höjden av sitt anseende. Finalnd hade sålunda genom århundradens arbete vunnit en fast bas för sin kulturutveckling, då det krig började, vilket bröt landets politiska förbindelse med Sverige.

Finska kriget

Sedan kejsar Alexander I av Ryssland förgäves uppmanat Gustav IV Adolf till brytning med Strobritannien, inleddes det finska kriget ganeom att han den 21 februari 1808 lät sina trupper under Fredrik Vilhelm von Buxhövden gå över Kymmene älv och överfalla Sverige. Finska armén, som fördelades på två avdelningar, den ena vid Kymmene, över vilken överbefälhavaren Mauritz Klingspor tog befäl, den andra i Savolax under Johan Adam Cronstedt, retirerade snabbt norr ut ända till Gamlakarleby och Uleåborg. Södra Finland tillföll fienden. Svartholm föll 18 mars, Hangöudds små fästen 21 mars, och Åbo besattes 22 mars. Huvudfästningen Sveaborgs motståndskraft försvagades genom förrädiska stämplingar, som stod i samband med de gamla självständighetsplanerna. Överbefälhavvaren Carl Olof Cronstedt gav vika och ingick 6 april en konvention, till följd varav fästningen 4-6 maj besattes av ryssarna.

De finska trupperna hade emellertid efter segrar i slaget vid Siikajoki, slaget vid Revolax och slaget vid Pulkkila (18 och 27 april samt 2 maj) ryckt söderut. Västra armén segrade under Karl Johan Adlercreutz i slaget vid Nykarleby 24 juni; ryssarnas ställning bröts i slaget vid Lappo 14 juli, och östra armén återtog under Johan August Sandels en stor del av Savolax, varefter Sandels drog sig tillbaka och intog en fast ställning vid Toivola pass norr om Kuopio.

Men snart fingo ryssarna betydande förstärkningar. De finska trupperna måste ånyo anträda återtåget mot norden och led därvid det avgörande nederlaget i slaget vid Oravais 14 september. Genom konventionen i Olkijoki 19 november bestämdes, att finska armén skulle dra sig väster om Kemi älv. De ryska expeditionerna över Åland, Kvarken och Torneå i mars 1809 ledde bl.a. till konventionen i Kalix 25 mars 1809, varigenom finska arméns huvudavdelning nedlade vapnen. Det illa ledda kriget, varunder Finland erhållit ganska ringa undsättning från Sverige, avslutades efter slaget vid Skellefteå 15 maj, slaget vid Hörnefors 5 juli samt slaget vid Sävar och slaget vid Ratan 19 och 20 augusti. Genom freden i Fredrikshamn 17 september 1809, vari Sverige åt Ryssland avträdde de sex finska länen jämte Åland och en del av Västerbotten intill Torne och Muonio älvar.